Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK)

Istanbulkonventionen

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, även kallad Istanbulkonventionen, öppnades för undertecknande vid ett ministermöte I Istanbul i maj 2011. Sverige undertecknade konventionen samma dag och i november 2014 trädde den i kraft i Sverige. Istanbulkonventionen är det första juridiskt bindande regionala instrumentet om våld mot kvinnor i Europa.  

Istanbulkonventionen fördömer alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Den beskriver våld mot kvinnor som ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Konventionen slår fast att våld mot kvinnor är könsrelaterat på strukturell nivå. 

I konventionen konstateras att kvinnor och flickor riskerar att utsättas för könsrelaterat våld i större utsträckning än män och att våld i hemmet oproportionerligt drabbar kvinnor. Att förebygga våld mot kvinnor beskrivs som avgörande för att kunna uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. 

Svensk översättning av Istanbulkonventionen 

Konventionens definitioner av våld 

I konventionstexten finns definitioner av bland annat könsrelaterat våld, genus och brottsoffer. Våld mot kvinnor definieras i Istanbulkonventionen som:

" ... ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering av kvinnor och avser varje fall av könsrelaterat våld som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang." (artikel 3.a.) 

Till skillnad från andra definitioner av våld mot kvinnor som till exempel antagits inom ramen för FN, inkluderar Istanbulkonventionen också ekonomiskt lidande i definitionen. I en förklarande rapport till konventionen skriver man att ekonomiskt lidande kan vara relaterat till psykiskt våld. 

Förklarande rapport till konventionen

Våld i hemmet definieras i Istanbulkonventionen som: 

" ... varje fall av fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som utövas inom familjen eller i hemmiljön eller mellan makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte.” (artikel 3.b.)

Staternas ansvar i konventionen

Enligt Istanbulkonventionen (artikel 5.2.) har stater som ansluter sig till konventionen ett ansvar att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att med tillbörlig aktsamhet förebygga, utreda, straffa och gottgöra våldshandlingar som omfattas av konventionen och som begås av icke-statliga aktörer.  

Lagstiftning i konventionen

Istanbulkonventionen innehåller både civilrättsliga och straffrättsliga bestämmelser. Bland annat åtar sig de stater som ansluter sig till konventionen att kriminalisera psykiskt våld (artikel 33), stalkning (artikel 34), fysiskt våld (artikel 35), sexuellt våld, inbegripet våldtäkt (artikel 36), tvångsäktenskap (artikel 37), kvinnlig könsstympning (artikel 38) samt tvångsabortering och tvångssterilisering (artikel 39). 

Politiska åtgärder och datainsamling

Stater som ansluter sig till konventionen ska på nationell nivå anta och genomföra en effektiv, omfattande och samordnad politik för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och våld i hemmet (artikel 7). Det arbete som frivilligorganisationer och det civila samhället utför ska erkännas, uppmuntras och stödjas (artikel 9). Staterna ska utse eller inrätta offentliga organ som ansvarar för att samordna, genomföra, bevaka och utvärdera politiken och åtgärderna för att förebygga och bekämpa våldet (artikel 10). Staterna ska också regelbundet samla in statistik och stödja forskning (artikel 11).  

Förebyggande åtgärder, skydd och stöd 

Istanbulkonventionen innehåller bestämmelser om förebyggande åtgärder, till exempel insatser för att öka medvetenheten om våld mot kvinnor och våld i hemmet (artikel 13), utbildning (artikel 14) och utbildning av yrkesgrupper som kommer i kontakt med brottsoffer eller förövare (artikel 15). 

Bland åtgärderna som syftar till skydd och stöd finns bestämmelser om information till brottsoffer om stödtjänster och rättsliga åtgärder (kapitel 19), skyddat boende (artikel 23), och nationella stödtelefoner (artikel 24). Vad gäller stödtelefoner slår konventionen fast att det ska finnas nationella stödtelefoner som är kostnadsfria och öppna dygnet runt, året om. I konventionens förklarande rapport beskrivs stödtelefoner som ett av de viktigaste sätten för offer att få tillgång till stöd och hjälp. 

Förklarande rapport till konventionen

I konventionen görs klart att de förebyggande åtgärderna samt åtgärderna gällande skydd och stöd ska genomföras på ett sätt som tar särskilt utsatta personers särskilda behov i beaktande (artiklar 12.3. och 18.3.). I den förklarande rapporten uppges bland annat personer med funktionsnedsättning, äldre personer, barn, gravida kvinnor, personer med missbruksproblematik och HBTQL-personer kunna befinna sig i en sådan särskilt utsatt situation.

Expertgrupp övervakar implementeringen

Staternas implementering av konventionen övervakas av en expertgrupp för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, även kallad GREVIO (artikel 66). Staterna som anslutit sig till konventionen ska rapportera till expertgruppen om sitt arbete för att tillämpa konventionens bestämmelser. Rapporteringen sker genom att staterna ska besvara en enkät med frågor. Sverige ska besvara enkäten i november 2017. 

Enkäten som staterna ska besvara

Relaterade ämnesguider

Europarådets arbete mot våld
Våld som en privat eller politisk fråga
Mänskliga rättigheter
Mäns våld mot kvinnor – ett globalt perspektiv

Sveriges nationella stödtelefon

Kvinnofridslinjen (020-50 50 50) är Sveriges nationella stödtelefon för våldsutsatta kvinnor. Den startades 2007 och drivs av Nationellt centrum för kvinnofrid på uppdrag av regeringen. Det kostar inget att ringa och linjen är öppen dygnet runt, året om.

Genom Kvinnofridslinjen uppfyller Sverige de krav som finns i Istanbulkonventionen om att staterna ska ha nationella stödtelefoner för våldsutsatta kvinnor. 

Kvinnofridslinjen kan erbjuda samtalsstöd även på andra språk än svenska via tolk. Yrkesverksamma och anhöriga till våldsutsatta kvinnor kan också kontakta Kvinnofridslinjen för råd och stöd.

Läs mer på kvinnofridslinjen.se