Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK)

Ny forskning om mäns våld mot kvinnor och barn

2013-05-10

Psykologen Karin Grip och rättssociologen Lotta Agevall Gross är två nya forskare i NCK:s kunskapsbank. Karin Grip forskar om barn som upplevt att deras mamma har utsatts för våld, och Lotta Agevall Gross forskar om hur utsatta kvinnor berättar om sina erfarenheter.

Karin Grip är fil.dr i psykologi och legitimerad psykolog och psykoterapeut och verksam både på Göteborgs universitet och Umeå universitet. Det var när Karin Grip arbetade som psykolog på barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Umeå som intresset för att forska väcktes.

– Jag kände en frustration och undrade: ”Vad är det vi gör? Ger det här rätt effekter?”.

Karin Grip

Att det blev forskning om just barn som blivit utsatta för våld ser Karin Grip mest som en slump. Hon fick chansen att vara med i den nationella utvärderingen av stödmodeller till barn och tackade ja. Utvärderingen visade att de modeller som används i Sverige i dag inte ger så bra effekter som man hade önskat.

Det ledde Karin Grip in i de två stora forskningsprojekt som hon arbetar med just nu. I det första projektet gör Karin Grip tillsammans med fil.dr Åsa Källström Cater en förstudie av en amerikansk stödmodell som har gott empiriskt stöd och som heter Kids Club. Modellen har översatts till svenska av Sabina Gomez Jansson som arbetar som socialsekreterare i Kristinehamn. Nu testas modellen på barn och deras mammor i Sverige. Målet är att inkludera 20 till 30 barn i förstudien.

– Vi har inte analyserat data än. Mammorna och barnen har varit väldig nöjda, men nöjda är inte alltid samma sak som att en förbättring av hälsotillståndet faktiskt har skett.

Barn och mammor får stöd samtidigt

I USA har Kids Club använts i 22 år. Upphovskvinnan till metoden heter Sandra Graham Bermann, PhD, professor i psykologi och psykiatri. Kids Club är en gruppverksamhet för barn som behöver stöd efter att ha upplevt att deras mamma har utsatts för våld. 
Syftet med verksamheten är att barnen ska få bearbeta våldet och på så sätt få hjälp att hantera sin vardag. Detta sker samtidigt som den utsatta mamman får föräldrastöd för att kunna hjälpa sina barn.

– Många verksamheter inom socialtjänsten som har stödgrupper till barn som upplevt våld arbetar på liknande sätt som Kids Club. Men det är inte alltid att det blir bra, om man plockar från olika modeller och sätter ihop sin egen så är det inte säkert att man har plockat rätt delar, säger Karin Grip.

Under arbetet med förstudien görs intervjuer med mammorna, barnen och de som är ansvariga för grupperna för att se hur modellen kan utvecklas så att den sedan eventuellt ska kunna spridas i landet.

– Men det är viktigt att vi ser att modellen faktiskt hjälper innan den sprids, säger Karin Grip.
Förutom förstudien så arbetar Karin Grip med ett stort projekt som kallas för iRisK. Det är ett samarbete med flera andra forskare, bland andra Åsa Cater Källström samt professorerna Anders Broberg, Kjerstin Almqvist och Maria Eriksson.

Det projektet kan man läsa mer om i Karin Grips egen forskarpresentation här i NCK:s kunskapsbank.

Våldet och kärleken

Lotta Agevall Gross disputerade 2012 med "Våldet och kärleken – Våldsutsatta kvinnors begripliggörande av sina erfarenheter". Hon är fil. dr i rättssociologi vid Linnéuniversitetet och har tidigare bland annat arbetat som socialsekreterare.

– Våld i nära relationer kändes som en viktig fråga att fortsätta att arbeta med, säger Lotta Agevall Gross.

Lotta Agevall Gross
Lotta Agevall Gross

Lotta Agevall Gross skrev tillsammans med forskarna Annika Rejmer och Anna Sonander rapporten "Våldsutsatta kvinnor berättar: En utvärdering av projekt Karin… man blir lite omhållen här och det behöver man när man är trasig".

– Min avhandling är en re-analys av det projektet. Utvärderingen av projekt Karin bygger på intervjuer och enkäter, min avhandling bygger på intervjuerna.

Avhandlingen handlar om hur den utsatta kvinnan begripliggör sina erfarenheter inför andra. Lotta Agevall Gross menar att berättelsen ändras utifrån vilken relation kvinnan befinner sig i och att hon vid olika möten med olika instanser förväntas leverera en viss sorts berättelse.

Genusvetenskapligt perspektiv

Lotta Agevall Gross är mån om att ha ett tydligt genusvetenskapligt perspektiv i sin förklaring av familjen.

– Det finns ett ideal att förhållandet ska vara jämställt. Men samtidigt förväntas vi ge kärlek på olika sätt. Mannen förväntas exempelvis vara uppvaktande, det gör det svårare att se när uppvaktningen övergår i kontroll, säger Lotta Agevall Gross.

I familjen som institution finns också en förväntan på kvinnan som omsorgsbärare, menar Lotta Agevall Gross och berättar om en kvinna som levde med en förövare som hade ett missbruk. Kvinnan berättade om missbruket, men inte om våldet.

– Att ta hand om någon som är sjuk, eller har ett missbruk, faller under omsorgspraktiken. Det ifrågasätts inte och då kan kvinnan upprätthålla tvåsamheten. Men skulle hon nämna våldet så skulle motfrågan handla om att kvinnan borde lämna mannen. Kvinnans berättelse ger en bild av hur hon vill bli uppfattad.

Kvinnans berättelse skiljer sig åt beroende på om hon lever i en relation eller om hon har lämnat den. Är kvinnan i ett förhållande så strävar hon efter att göra mannens handlingar begripliga inom ramen för berättelsen om tvåsamheten. Om kvinnan lägger våldet utanför mannen, exempelvis på missbruket, så öppnar hon upp för att en förändring är möjlig och det blir därmed begripligt varför hon vill fortsätta att tro på relationen.

Berättelsen ser annorlunda ut i de fall kvinnan har lämnat relationen. Då begripliggörs mannens agerande utifrån berättelsen om våldet, vilket innebär att mannens våldsutövande kan synliggöras och problematiseras. Vidare så vänds fokus mot kvinnan själv i försöket att svara på frågan: ”Varför just jag?”

Brottsofferstödjande arbete

Att kvinnan har olika berättelser gör att hon i mötet med olika myndigheter förmedlar olika bilder av sig själv och sin situation. Exempelvis visar Lotta Agevall Gross i sin avhandling att kvinnorna vill olika saker när de kontaktar polisen beroende på vilken situation de befinner sig i. Kvinnan kan till exempel ringa till polisen för att få stopp på våldet i ett akut skede, för att få hjälp att undkomma en våldssituation eller för att visa för mannen att hon inte tolerar mer våld från hans sida, vilket inte nödvändigtvis innefattar en vilja att följa upp med ett rättsligt efterspel.

Lotta Agevall Gross menar att det är viktigt att polisen inte bara fokuserar på att kvinnans medverkan ska leda till fällande dom, utan att polisen också har ett brottsofferstödjande arbete.

Även om kvinnan inte vill anmäla och gå vidare utan bara ringer för att avvärja våldssituationen så kan ett positivt bemötande leda till att hon anmäler vid ett senare tillfälle.

– Det är ett viktigt brottsofferstödjande arbete, säger Lotta Agevall Gross.