Kriminalvårdens ansvar

Kriminalvårdens uppgift är att genom frivård och fängelser verkställa de påföljder som domstol dömer ut, driva häkten och utföra transporter samt göra personutredningar och ge sitt yttrande till domstolen inför en rättegång.

Kriminalvården ska utföra sina uppgifter på ett sätt så att lagföring kan ske effektivt och återfall i brott förebyggas. I all verksamhet värnar Kriminalvården starkt om humaniteten och respekten för den enskildes integritet och rättssäkerhet, utan att kompromissa i fråga om samhällets säkerhet och trygghet. 

Behandling inom Kriminalvården

Kriminalvårdens behandlingsprogram för dömda förövare är framför allt baserade på kognitiv beteendeterapi (KBT). Det är den terapiform som genom forskning visat sig vara mest effektiv för klienter i Kriminalvården. I behandlingsprogrammen läggs stort fokus på kriminella tankemönster, problemlösning och färdighetsträning. 

Personer som dömts för relationsvåld som misshandel, olaga hot, grov kvinnofridskränkning, fridskränkning och sexualbrott erbjuds inom Kriminalvården riktade behandlingsprogram.

För personer dömda för sexualbrott erbjuds Seif (Sexualbrottsprogram med individuellt fokus).

Läs mer i kunskapsbankens ämnesguide om behandling av sexualbrottsförövare. 

För personer dömda för relationsvåld kan de individuella programmen Preventing Domestic Violence (Predov) eller Relationsvåldsprogrammet (RVP) erbjudas. Män dömda för våld mot en kvinnlig partner eller före detta partner kan även erbjudas grupprogrammet Integrated Domestic Abuse Programme (Idap).

Läs mer i kunskapsbankens ämnesguide om behandling av förövare dömda för våld i nära relationer. 

Det är möjligt att delta i programmen både på anstalter och i frivård. Behandlingsprogrammen är ackrediterade vilket innebär att de blivit vetenskapligt granskade och kvalitetssäkrade. Programmet Predov är ett nytt program som testas i pilot från 2019. 

Riskbedömning 

Allt arbete i Kriminalvården som syftar till att minska återfall i brott ska följa principerna ”risk, behov och mottaglighet” (RBM) för att uppnå bästa effekt. De tre principerna i RBM formulerades av Don Andrews, James Bonta och Robert Hoge på Carleton University i Ottawa, Kanada. Kriminalvården har utarbetat ett riskbedömningsinstrument kallat RBM-b som alla klienter bedöms genom. 

För klienter som är dömda för sexualbrott eller relationsvåld finns särskilda bedömningsinstrument för fördjupad riskbedömning anpassad för målgruppen. 

Brottsofferperspektiv i Kriminalvården

Ett brottsofferperspektiv i Kriminalvården handlar om att se till att brottsoffer och andra sårbara personer runt den dömde inte utsätts för hot, våld eller annan otillåten eller olämplig påverkan under den tid då en person är häktad, i fängelse eller i frivård.

På anstalter med platser för dömda som begått brott i nära relationer eller sexualbrott finns så kallade brottsofferslussar. Uppdraget för brottsofferslussarna är att säkerställa att det tas hänsyn till brottsoffer när besöks- och telefontillstånd ska utredas, när besök hos den dömde ska planeras eller genomföras, samt uppföljning av beviljade tillstånd. Vid dessa anstalter finns extra kompetens hos personalen. Där finns också möjlighet för brottsoffer och anhöriga att under kontrollerade former träffa eller ha kontakt med den dömde. En kontakt kan endast beviljas om Kriminalvården bedömer det som lämpligt, det vill säga att det inte kan vara till skada för ett brottsoffer och att brottsoffret själv vill ha kontakt. 

När ett straff verkställs genom elektronisk intensivövervakning (IÖV), så kallad fotboja, eller inför eventuella obevakade permissioner samt vid frigivningar av en dömd förövare från en kriminalvårdsanstalt skickas information till brottsoffret om hen önskar få detta. Det kallas för målsägarinformation. 

Läs mer på Kriminalvårdens webbsida om brottsoffer. 
Läs också kunskapsbankens ämnesguide om brottsoffrets rättigheter. 

Relaterade ämnesguider

• Ämnesguide: Rättsväsendets ansvar
• Ämnesguide: Förövare av våld i nära relationer
• Ämnesguide: Dödligt våld