Våldsutsatta kvinnors uppbrott – ny studie om eftervåld

2024-05-16

För många kvinnor som har utsatts för våld i en nära relation fortsätter våldet trots att de har lämnat sina våldsutövande män. Detta visas i en ny avhandling från Uppsala universitet. Den bygger på kvalitativa studier av våldsutsatta kvinnors upplevelser i uppbrottet från mäns våld samt socialarbetares förutsättningar för att möta kvinnornas stödbehov.

Porträtt Josefin Kjellberg
Josefin Kjellberg. 

– Det är viktigt att uppmärksamma eftervåldet och att vi får en uppdaterad bild av hur kvinnorna upplever sitt handlingsutrymme och stödbehov i samband med eftervåldet. Det behöver vi diskutera och arbeta vidare med i samhället, säger Josefin Kjellberg, som har doktorerat vid institutionen för socialt arbete på Uppsala universitet.

Eftervåld innebär att våldet inte upphör när den våldsutsatta lämnar relationen, utan snarare skiftar form och fortsätter utövas under en längre tid i form av till exempel psykiskt och ekonomiskt våld.

Avhandlingen ”Fri från (efter) våldet? Om partnervåldsutsatta kvinnors motstånd, uppbrott och stödbehov” av Josefin Kjellberg består av två empiriska material: en intervjustudie med kvinnor med erfarenheter av partnervåld, och en studie med intervjuer med socialarbetare, personal på kvinnojourer och på privata skyddande boenden.

"Olika planeter"

Kvinnorna i studien berättade att de hade fått ett bra bemötande, skydd och stöd från verksamheter som är specialiserade på våld, exempelvis inom socialtjänst, polis och kvinnojourer. Men de upplevde samtidigt en brist på stöd från yrkesverksamma inom det familjerättsliga systemet, där våldet som kvinnorna utsatts för skrivits om till att inte vara så farligt eller att det berodde på samarbetssvårigheter. Bristen på stöd kunde befästa eftervåldet som i sin tur kunde ha en sådan påverkan att kvinnan övervägde att gå, eller gick, tillbaka till sin våldsutövande partner. 

– Studien visar på att myndigheter hanterar eftervåldet så pass olika att de upplevs arbeta på olika planeter. Ett giltiggörande gensvar från professionella validerar kvinnornas upplevelse av våldet, att våldsutövaren gör något fel, och att hon behöver agera. Det underlättar för kvinnan att orka lämna och bekräftar den våldsutsatta i hennes vilja att skydda sig själv och sina barn. 

– I kontakten med exempelvis familjerättsenheter, barnenheter och tingsrätten beskrev kvinnorna ett motsatt budskap. Där upplevde de ett sämre bemötande och en uppmaning om att arbeta på kontakten och samarbetet mellan sig, pappan och barnen. Ett ogiltiggörande upprätthåller normaliseringen av våldet och gör frigörelseprocessen från våldet längre och svårare, säger Josefin Kjellberg.

Samsyn om våld saknas

Socialstyrelsens föreskrifter ställer krav på att myndigheter ska samverka med varandra. Men i studien framkom en diskrepans och en brist på samverkan myndigheter emellan. Liknande brister i familjerättsliga system har framkommit också i andra internationella studier.

– Bristen på koordinerade system när det kommer till eftervåld är en särskild svårighet. Det familjerättsliga systemet har sin egen lagstiftning. Men myndigheterna behöver bli bättre på att samverka och ha en samsyn om vad våld är, så de inte skickar olika signaler till våldsutsatta kvinnor om vad de ska göra, säger Josefin Kjellberg.

Studien visade att uppbrottsprocesserna kunde vara långa och komplicerade. Kvinnorna övervägde eller gick tillbaka till sina våldsutövande partners på grund av eftervåldet, men också på grund av faktorer som bland annat ekonomi och bostadssituation.

– Många av kvinnorna beskrev att de hade behov av ett praktiskt stöd hos socialtjänsten. Att navigera mellan myndighetskontakter, få hjälp med ansökningar, nytt boende, stöd och råd i myndighetskontakter och rättsprocesser var lika viktigt för dem som att få samtalsstöd.

Svårt att hinna ge det praktiska stödet

Men studien visade att socialarbetarna inte alltid hade tid och möjlighet att ge det praktiska stödet till de våldsutsatta kvinnorna. 

– Vissa socialarbetare ansåg att det praktiska stödet inte hanns med i deras uppdrag. Kvinnorna skulle gå till en person för samtalsstöd och en annan för praktiskt stöd. Men ur de våldsutsatta kvinnornas perspektiv så är det inte gynnsamt. De vill ha allt stöd från en person och det kan vara något att fundera över hur systemet och arbetsprocesser skulle kunna bli bättre när man arbetar med stöd till våldsutsatta kvinnor, säger Josefin Kjellberg.

I studien undersöktes också hur yrkesverksamma tolkar och hanterar våldsutsatta kvinnors stödbehov i samband med uppbrott och eftervåld. Intervjuerna med socialarbetarna visade att socialtjänsten ofta har pressande arbetsvillkor, som bland annat kan kopplas till New Public Management, NPM, en styrningsteknik för offentlig sektor.

– Socialarbetarna upplever att det ställs krav på mycket dokumentation, snabb ärendegenomströmning och korta placeringsbeslut. Att ärenden ska stänga snabbt och att allt ska göras mätbart kan leda till fokus på det enklaste, vilket ofta är det bearbetande samtalsstödet. Det praktiska stödet hinner man inte med för det är ganska omfattande, säger Josefin Kjellberg.

Mäns våld mot kvinnor

I studien framkom att kvinnojourerna står för en annan syn på våldet i sitt stöd till våldsutsatta kvinnor än socialtjänsten. Kvinnojourerna uttryckte att de står på kvinnans sida och utgick mer tydligt från ett könsmaktsperspektiv på våld. Socialtjänsten har en mer könsneutral våldsförståelse med utgångspunkt i våld i nära relation.

– Det kan exempelvis leda till att socialarbetarna kan vara ålagda att erbjuda samtal till både den våldsutsatta och den våldsutövande parten och då kan det vara svårt att veta vems berättelse de ska tro på. Det kan bli problematiskt på olika sätt och kan även riskera att bli farligt, säger Josefin Kjellberg.

Avhandlingen ”Fri från (efter) våldet? Om partnervåldsutsatta kvinnors motstånd, uppbrott och stödbehov” (Kjellberg 2023) i DiVA

Josefin Kjellbergs forskarpresentation i NCK:s kunskapsbank

Alla kunskapsbankens intervjuer

Senast uppdaterad: 2023-10-17