Vuxna ingriper sällan när barn upplever våld

2017-06-08

Släktingar och andra vuxna ingriper sällan när barn upplever våld i nära relationer. Hur de vuxna agerar beror mycket på hur barnen uppfattas. De som kan tala för sig får mest hjälp, det visar ny forskning från Linköpings universitet.

Nina Åkerlund
Nina Åkerlund
Foto: Camilla Zilo

Det är barns och ungas berättelser om våld i nära relationer som står i centrum i avhandlingen ”Barns relationer i våldets närhet. Respons, positioner och möjligheten till barns röst” från Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier vid Linköpings universitet av Nina Åkerlund.

20 barn och unga mellan 11 och 19 år har intervjuats i studien. De hade alla upplevt våld i nära relationer och några av dem hade också själva blivit utsatta för våld. När forskarna träffade barnen och ungdomarna hade de fått hjälp och våldet hade upphört. Intervjuerna ingick i två större forskningsprojekt som gjordes dels vid Linköpings universitet med Margareta Hydén som forskningsledare, dels vid Stockholms universitet där Lukas Gottzén och Linn Sandberg ledde arbetet.

Studerat informella nätverk

Det som Nina Åkerlund intresserade sig för var främst hur personer i barnens närhet agerade.

– Det finns fler och fler studier om barn och utsatthet för våld. Men det saknas forskning som undersöker barnens syn på informella nätverk. Vår utgångspunkt var att det finns människor runt barnen som känner till våldet men att det ofta tar lång tid innan professionella får kännedom om det. Vi ville undersöka vad som händer under den här mellanperioden, säger Nina Åkerlund som i dag arbetar som utvecklingsledare vid Länsstyrelsen i Jönköping.

Med hjälp av öppna frågor har barnen och ungdomarna fått berätta om hur de själva reagerat på våldet men också hur de upplevde att andra människor agerat. En slutsats som Nina Åkerlund lyfter fram är att det finns stora skillnader både i hur barn och unga ser på våldet och hur de handlar. Vidare kan responsen ändras över tid och bero på vem barnet möter.

Olika upplevelser

– Syskon upplever inte samma sak, de kan agera olika och kan ha olika behov. Avhandlingen visar också att barnens respons beror på situation och relation. Att kategorisera barn som exempelvis passiva, som görs ibland, är olyckligt. Det kan leda till att man skuldbelägger dem, säger hon.

Enligt Nina Åkerlund kan barnens respons på våldet delas in i tre grupper. Barn kan upplevas som sårbara offer, som sårbara men kompetenta aktörer samt som vuxenlika aktörer. Det är de som upplevs som sårbara men kompetenta som får mest hjälp eftersom de kan sätta ord på vad de behöver.

Hur de vuxna agerar beror alltså oftast på hur de uppfattar barnen och ungdomarna, enligt Nina Åkerlund. Om barnet uppfattas som sårbart får det inte sällan mer stöd och hjälp men mindre möjlighet till delaktighet. Om barnet uppfattas mer vuxenlikt får det mindre hjälp.

– Det finns en korrelation mellan hur barnen agerar och hur vuxna i deras närhet responderar, säger hon.

Lojalitetskonflikt

Enligt Nina Åkerlund skapar de vuxna en vardagstrygghet och stabilitet åt barnen men de griper sällan in mot våldet.

– Man har inte det handlingsutrymmet, dessutom finns det ofta en lojalitetskonflikt som gör att man inte griper in.

– Därför är det viktigt att professionella inte är naiva. De sociala nätverken är inte alltid en tillgång, ett stort nätverk kan ge en falsk känsla av trygghet. Sedan finns det ju också lojaliteter med förövare. Det är också viktigt att professionella reflekterar kring den egna responsen på barnen så att de får det stöd de behöver.


Nina Åkerlunds avhandling "Barns relationer i våldets närhet: Respons, positioner och möjligheten till barns röst" (2017) fulltext i kunskapsbankens databas

Alla kunskapsbankens intervjuer

Senast uppdaterad: 2023-10-17