Samverkan till stöd för våldsutsatta

Personer som utsatts för våld kan behöva insatser från flera olika myndigheter, verksamheter och organisationer. Dessa behöver samverka för att kunna möta hela behovet av stöd och skydd. 

Det är nödvändigt att samhällsaktörer samverkar för att insatser inte ska motverka varandra och för att undvika att ärenden faller mellan stolarna. Samverkan kan också göra insatserna mer kostnadseffektiva. 

Genom samverkan kan olika myndigheter och organisationer skapa en gemensam helhetssyn kring en fråga. Samverkan kan fördjupa kunskapen hos yrkesverksamma om varandras områden. 

Lagkrav om samverkan 

Samverkan är ett krav enligt socialtjänstlagen: 

Socialnämnden ska, när det är lämpligt, i sin uppsökande verksamhet samverka med andra samhällsorgan, med organisationer och andra föreningar (3 kap. 4 § SoL). 

Socialnämndens insatser för den enskilde ska vid behov utformas och genomföras i samverkan med myndigheter och andra aktörer (3 kap. 5 § SoL).

Förvaltningslagen, polislagen och hälso- och sjukvårdslagen innehåller också bestämmelser om samverkan. 

Många våldsutsatta kvinnor söker hjälp hos kvinnojourer och brottsofferjourer. Myndigheter samverkar ofta med dessa organisationer. Organisationerna har dock ingen skyldighet enligt lag att samverka med myndigheter. 

Olika former och nivåer för samverkan och samarbete

Det finns flera former och nivåer för samverkan och samarbete. 

Strukturell samverkan på ledningsnivå kan till exempel handla om överenskommelser om ansvarsfördelning och om gemensam kompetensutveckling av personal. 

För att samarbeta kring enskilda ärenden kan det behövas särskilda rutiner. Samarbete i enskilda ärenden ska utgå från behoven hos den vuxna eller det barn som ärendet gäller och personen det berör ska ha lämnat sitt samtycke till detta. 

Samverkan i enskilda ärenden

Socialnämnden har en skyldighet att samverka för att samordna sina insatser så att de inte motverkar varandra. Om insatser ges till flera i en familj ska samtliga insatser samordnas. Socialnämnden ska också samverka externt med andra verksamheter för att skapa förutsättningar för att samordna samtliga insatser. 

När den som utsätts för våld har behov av insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska kommunen tillsammans med regionen upprätta en individuell plan, så kallad samordnad individuell plan (SIP). Planen ska tas fram om kommunen eller regionen bedömer att den behövs för att den som utsatts för våld ska få sina behov tillgodosedda, och om den utsatta samtycker till att den upprättas.

Om SIP på skl.se

Om SIP på kunskapsguiden.se

Att tänka på: 

  • Den våldsutsatta kvinnan ska kunna delta på möten. Hon ska hållas informerad om att enheter samverkar om hennes fall. 
  • Samverkan handlar också om den interna överlämningen av ett ärende från en enhet till en annan. Det är den yrkesverksamma som ska säkra att någon annan tar över ärendet innan hen avslutar sin del i det.  

När samverkan inte fungerar 

Socialstyrelsen har granskat brottsfall där barn avlidit eller där vuxna dödats av närstående. I granskningen fann Socialstyrelsen brister i samordningen både inom och mellan myndigheter. 

I flera fall hade en anmälan inte gjorts till socialtjänsten av de myndigheter som är skyldiga att göra det om de i sin yrkesutövning möter barn som kan misstänkas fara illa.

I samtliga fall då en vuxen dödats av en närstående hade offret haft kontakt med minst en myndighet före brottet. En brist var att den myndighet som först fick kännedom om våldet ofta inte hade hjälpt brottsoffret att få kontakt med socialtjänsten, trots att behovet fanns. En SIP hade inte upprättats i något av fallen.

Myndigheterna hade heller inte efterfrågat samtycke från brottsoffret för att kunna dela information med andra aktörer. Det ledde till all myndigheterna i vissa fall hade olika bilder av brottsoffrets behov. Det förekom till exempel att polisen bedömde att det fanns en mycket hög risk för dödligt våld mot brottsoffret, medan socialtjänsten inte hade identifierat någon sådan risk.