Hälso- och sjukvårdens ansvar för våldsutsatta patienter

Personer som utsatts för våld söker sig ofta till hälso- och sjukvården. Att de ska erbjudas lättillgänglig vård och att det ska finnas rutiner för omhändertagandet framgår av hälso- och sjukvårdslagen samt Socialstyrelsens föreskrifter.

Hälso- och sjukvården och tandvården ska bedrivas så att de uppfyller kraven på god vård, vilket tydliggörs i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och i tandvårdslagen (1985:125). Det innebär att vården särskilt ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard, tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, främja goda kontakter mellan patienten och sjukvårdspersonalen och vara lätt tillgänglig.

För att kunna uppnå god och adekvat vård måste så långt möjligt orsaken till de symtom som patienten söker för identifieras. Få kvinnor berättar spontant om sin våldsutsatthet. Ansvaret att identifiera våldsutsatthet som en bidragande orsak till hälsoproblemet ligger därför på vårdpersonalen.  

En kvinnlig vårdpersonal med uppsatt hår och munskydd undersöker en kvinna som sitter på en brits med stetoskop.
Foto: Staffan Claesson

På senare år har den höga förekomsten av våldsutsatthet och de allvarliga konsekvenserna för hälsan uppmärksammats alltmer i Sverige. År 2014 kom Socialstyrelsen med föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (SOSFS 2014:4). Den 1 november 2022 trädde nya föreskrifter och allmänna råd i kraft (HSLF-FS 2022:39). 

Publikation: "Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (HSLF-FS 2022:39)" Socialstyrelsen 2022, fulltext i kunskapsbankens databas.

Vårdgivarens ansvar

Föreskrifterna vänder sig förutom till hälso- och sjukvården även till tandvården och socialtjänsten. De slår fast att varje vårdgivare ska fastställa de rutiner som behövs för att utveckla och säkra kvaliteten i arbetet med våldsutsatta och barn som bevittnat våld. De slår även fast att vårdgivaren ska fastställa rutiner för när och hur personalen i dess verksamheter ska ställa frågor om våld för att kunna upptäcka våldsutsatta och barn som bevittnat våld som behöver vård. Det ska ske när ett barn eller en vuxen uppvisar symtom eller det finns tecken på att de har blivit utsatta för våld. Frågorna ska ställas till den vuxna i enrum om orsaken till symtomen eller tecknen. 

Kunskap och samverkan betonas

Vikten av kunskap framhålls i de allmänna råden. Den som utsätts för våld kan söka hjälp var som helst inom vården – vid vårdcentraler, specialiserade kliniker eller akutmottagningar. Vårdgivaren bör därför se till att personalen i verksamheten har kunskap om våld och andra övergrepp av eller mot närstående för att kunna ge god vård. Personalen ska dessutom ha förmågan att omsätta kunskaperna i det praktiska arbetet.

Socialstyrelsen beskriver även samverkan: Vårdgivaren ska samverka för att samordna sina åtgärder så att de inte motverkar varandra. Den behövs för att skapa förutsättningar för att samordna olika insatser. Det handlar om intern samverkan inom hälso- och sjukvården. Men även extern samverkan med andra berörda verksamheter, myndigheter och organisationer. Målsättningen är att insatserna inte ska motverka varandra.

När misstanke finns om våldsutsatthet

Barn
Om ett barn visar symtom eller tecken som väcker misstanke om att barnet är våldsutsatt eller bevittnat våld, ska vårdgivaren se till att hälso- och sjukvårdspersonalen

  1. beaktar vilka behov barnet kan ha av vård såväl fysiskt som psykiskt med anledning av våldet,

  2. gör en anmälan till socialtjänsten enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453),

  3. ställer frågor till medföljande vuxen om orsaken till symtomen  eller tecknen, om det är möjligt utan att det innebär risk för bar- net, och

  4. frågar barnet i enrum om orsaken till symtomen eller tecknen när så är möjligt och med hänsyn tagen till barnets ålder och mognad.

Hälso- och sjukvårdspersonalen ska i patientjournalen dokumentera  vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av det som anges i  första stycket 1–4 samt vilka symtom eller tecken som har observerats och som väckt misstanke om att barnet är våldsutsatt eller bevittnat våld. 

Föreskrifterna betonar också barns behov av information  och anger att vårdgivaren ska fastställa rutiner för hur barns behov av information, råd och stöd ska beaktas. I föreskrifterna hänvisar Socialstyrelsen till hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och patientsäkerhetslagen (2010:659). Där framgår det att ett barns behov av information, råd och stöd särskilt ska beaktas om barnets förälder eller någon annan vuxen som barnet varaktigt bor tillsammans med utsätter eller har utsatt barnet eller en närstående till barnet för våld eller andra övergrepp. 

Vuxen
Om en vuxen visar symtom eller tecken som väcker misstanke om att personen är våldsutsatt, ska vårdgivaren se till att hälso- och sjukvårdpersonalen frågar den vuxna i enrum om orsaken till symtomen eller tecknen. 

Om misstanken om våld eller andra övergrepp kvarstår, ska vårdgivaren se till att hälso- och sjukvårdspersonalen

  1. beaktar vilka behov den vuxna kan ha av vård såväl fysiskt som psykiskt med anledning av våldet,

  2. informerar om möjligheten till vård inom hälso- och sjukvården, stöd och hjälp från socialtjänsten samt kontakt med frivilligorganisationer,

  3. hjälper den vuxna att få kontakt med socialtjänsten om denne samtycker till det, och

  4. tar reda på om det finns barn i den vuxnas familj och gör anmälan till socialtjänsten enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) vid misstanke om att barnet eller barnen far illa.

Hälso- och sjukvårdspersonalen ska i patientjournalen dokumentera vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av det som anges i  första stycket och andra stycket 1–3 samt vilka symtom eller tecken som har observerats och som väckt misstanke om att den vuxna är våldsutsatt.  

En kvinnlig vårdpersonal går tillsammans med en kvinna i en ljus korridor med ryggarna mot kameran.
Foto: Staffan Claesson

Senast uppdaterad: 2022-10-27