Regionala skillnader i arbetet med barnfridsbrott

Tisdag 5 juli arrangerade Nationellt centrum för kvinnofrid tillsammans med Barnafrid vid Linköpings universitet Almedalsseminariet ”Ett år med barnfridsbrottet – vad har det inneburit för barn och mammor som utsatts för våld?”

I panelen medverkade Rebecca Rehnström, senior åklagare, Utvecklingscentrum, Åklagarmyndigheten, Mikaela Magnusson och Sandra Skoog, båda utredare på Barnafrid, Linköpings universitet, Hanna Palhamn Szabó, universitetsadjunkt, och Annika Engström, projektledare, båda på NCK, Uppsala universitet.

Barnfridsbrottet infördes 1 juli 2021 och innebär att det är straffbart att låta barn bevittna vålds- och sexualbrott mellan närstående. Barnet betraktas som ett brottsoffer på samma sätt som den som har utsatts för brottet.

–  Det ger en helt annan status till brottet. Vi vet att konsekvenserna blir minst lika allvarliga för barnen som för dem som direkt utsätts för brottet. När man blir ett brottsoffer har man tillgång till ett helt annat stöd i samhället. De här barnen ska vara inkluderade i det och få komma till Barnahus, sa Sandra Skoog från Barnafrid under seminariet.

Regionala skillnader

Hon tog även upp en enkätundersökning som Barnafrid skickat ut till landets Barnahus i början av hösten. Den visade på att det finns regionala skillnader i hur man arbetar med barnfridsbrott. Många av de som svarade efterlyste en nationell samsyn kring arbetet.

Rebecca Rehnström, senior åklagare, påpekade att eftersom barnfridsbrottet föranletts av ett annat brott är det inte alltid som barnutredare kopplas in i ärendet.

– Vi måste kunna skifta fokus och se på barnen på samma sätt som på andra brottsutsatta barn.

Sedan lagen trädde i kraft har ett stort antal barnfridsbrott anmälts. Mikaela Magnusson på Barnafrid har gått igenom de 100 första domarna och presenterade under seminariet en sammanfattning. Genomgången visar bland annat att hälften av de 171 målsägande barnen var under sju år. Det vanligaste grundbrottet var misshandel och grov misshandel följt av olaga hot och grovt olaga hot. Av de som stod åtalade var 96 procent män och 4 procent kvinnor. Det vanligaste var att den åtalade var barnens biologiska pappa (80 procent) eller bonuspappa (12 procent). Målsägande för grundbrottet var oftast barnets mamma eller ett syskon.

Hanna Palhamn Szabó från NCK poängterade hur viktigt det är att det finns kunskap om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer för att få en förståelse för barnfridbrottet.

–  Se på statistiken, det är tydligt att det handlar om mäns våld mot kvinnor. Tyvärr är det många som inte förstår varför en kvinna inte lämnar en våldsam man. Det måste finnas kunskap och förståelse för normaliseringsprocessen och uppbrottsprocessen i en våldsam relation hos de som utreder brotten, då blir man bättre på att bemöta kvinnan i grundbrottet. Har man inte kunskapen finns det även en risk att man inte fångar upp alla brottstillfällen.

Frågor om våldsutövande

Från publiken fick panelen bland annat frågan vad som krävs för att barnfridsbrottet fullt ut ska ses som ett separat brott.

– Det viktiga är att ha kunskap om brottet och varför det kom till. Brottet är speciellt eftersom fallen ofta utreds av andra utredare än vid andra barnbrott. Därför är det viktigt med intern samverkan, sade Sandra Skoog.

Se på NCK:s andra seminarium i Almedalen: "Tryggare på jobbet än hemma"

Filmat seminarium från Almedalen